muddeludd

Jag har sett att det grönskar och vissa dagar kan jag till o med känna det.
 Men idag känner jag det inte, kallt ute, trött o deppig!

Ser folk omkring mig o de leer, så ska det vara, tar ju massa energi att va
så här! 
 
Skrev till en gammal vän för en vecka sedan, på facebook, kolllade in på hans sida
nu igen för han hade inte svarat.
 Han hade svarat till andra men inte mig...
Jaha, kan man tänka, det är väl inte så farligt,, men idag var det de.
 Blev så enormt ledsen..

Har insett att jag har ett litet problem.
Som person föddes jag nog: redo att ställa upp för andra...
Min sista " nya vän " kunde jag inte balansera det där med.
 I början när vi umgicks så var hon som ett skade skjutet djur på vissa sätt, rädd för
människor men samtidigt en vilja att lära känna allt och alla.
 Hon var speciell, hård på många sett efter en hård o jobbig uppväxt. Kall men ändå inte.
Andra människor hade inte tålamod att lyssna så de pratade ofta över henne.
 Det gjorde henne självklart ledsen, så ofta satt vi ensamma hon och jag.
  Efter ett par år var jag skadad själv, INTE HENNES FEL, jag tog på mig för mycket och
kunde inte hålla distans. Jag kvävde både henne och mig själv, fast i en hjälpande roll.
Vi umgås inte idag.
Jag saknar henne enormt vissa dagar, inte det sämre, min roll, utan henne. den härlig person
jag alltid visste att hon är och det andra ser idag.

Så nu idag är jag rädd för att skaffa " nya vänner " rädd att inte kunna hålla distans.
JISSES ska man gå o vara rädd för sånt.
  Tycker nog att förutom henne så har jag varit en hyfsat kompis mot de flesta, gjort misstag
sonat hårt för dem... varje dag sonar jag. 
Jaha,, då har man kommit till ett lågvatten märke, får se hur jag ska ta mig upp.

Live free die brave